Internationella Heraldikdagen inträffar den 10 juni, med syftet att uppmärksamma heraldiken som konstform och vetenskap. Idén till dagen kom från ett polsk heraldiskt sällskap. Datumet valdes till åminnelse av den dag – 10 juni 1128 – då Gottfrid av Anjou inför äktenskapet med Henrik I av Englands dotter, fick en särskilt dekorerad sköld av kungen: en blå sköld med sex gyllne lejon ordnade tre över två över en. Detta betraktas ofta som början på den heraldiska traditionen.
Furst Frei gav företräde för en av västkustens heraldikprofiler – Stefan Bede – inför Internationella Heraldikdagen. Samtalet kretsade kring heraldiken, alltså läran om hur vapensköldar komponeras och antas i enlighet med snart 900åriga traditioner. Ett släktvapen ska vara unikt för släkten samt bestå av en sköld med sköldemärke, en hjälm, hjälmtäcke och hjälmbindel (ofta med de mest framträdande färgerna från skölden), en hjälmprydnad. Dessutom kräver heraldiken att ett vapen ska kunna blasoneras, det vill säga beskrivas så tydligt i text att en konstnär kan återskapa vapnet utifrån blasoneringen. Till skillnad från en modern logotyp, är det inte den enskilda avbildningen som måste reproduceras i oförändrad form: ett vapen kan återges på tusen och en olika sätt, så länge de fastställda komponenterna är med. Här är Stefan Bedes vapen som exempel, tecknade av Davor Zovko och Björn Fridén:
Blasonering:
Sköld: I svart fält en stormstege ovan åtföljd av två sexuddiga stjärnor, allt av guld.
Hjälmtäcke: Svart fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Två svarta oxhorn.
Heraldikens grafiska formspråk har utvecklats för att eftersträva största möjliga kontrastverkan och för att uppnå det använder heraldikern en palett med fyra olika ”tinkturer”: Färger, Metaller, Pälsverk och Naturfärg. Man vill helst undvika att placera ett föremål på ett fält av samma tinktur, tex är det normalt sett inte ”tillåtet” att placera en guldnyckel i ett silverfält (metall på metall), eller en grön ek i ett rött fält (färg på färg). Bättre är då en guldnycken mot någon färg som rött, grönt, blått, svart eller purpur (fast den sistnämnda färgen är ett hett trätoämne i heraldiska kretsar). Heraldiska pälsverk som hermelin, gråverk och fjädrar är ”amfibiska” och fungerar med både metaller och färger. Likaså kan en bild avtecknas i sina ”naturliga färger”, vilka också anses fungera ”amfibiskt” mot de andra tinkturerna. Till den som vill anta ett eget vapen ger Stefan rådet: ”tänk trafikskylt – det ska synas på avstånd”. Många som påbörjar processen att anta vapen vill gärna ha med för många saker och då blir det plottrigt. Heraldikens elegans ligger i stramheten och slagfärdigheten.
I samtalet påpekar Stefan den utbredda missuppfattningen att släktvapen skulle vara förbehållna kungligheter och adel. Redan i mitten av 1300talet skrev den italienske juristen Bartolus de Saxoferrato det heraldiskt vägledande traktatet Tractatus de insigniis et armis. Traktatet har varit viktigt inom heraldik och vapenrätt ända sedan den troliga publiceringen 1355. Bartolus skriver:
Quilibet potest sibi assumere arma et insignia, illa portare et in rebus propriis impingere.”
”Envar har rätt att ta sig ett vapen, föra det och märka sina ägodelar med det.”
En annan stark förkämpe för allas rätt att anta vapen, berättade Stefan, var försäkringstjänstemannen och heraldikern Arvid Berghman. Med hans bok Borgerliga släktvapen (1939), lanserade han just begreppet ”borgerlig” i heraldiken. Med detta avsåg han inte ordet så som det används inom politiken, utan snarare så som vi använder det i ”borgerlig vigsel” eller ”borgerlig begravning” etc – ett civilt men officiellt alternativ. Tidigare använde man ordet ”ofrälse” – icke-adlig och det är ju tråkigt och lite förminskande att definieras utifrån vad man inte är. Dock är det värt att tilläggas att vissa heraldiska komponenter (tex. hjälmkrona, öppen hjälm eller bygelhjälm och sköldhållare) är tydligt förknippade med adel och dessa bör, enligt god heraldisk sed, inte användas i nykomponerade borgerliga vapen. Furst Frei själv, och ätten Lorenzburg, för ett vapen med närapå alla högadliga attribut – men sådant går bara för sig för monarker av sagolika pyttenationer…
Så hur ska man tänka om man vill anta ett vapen för sig och sin borgerliga släkt? Stefan ger rådet att utgå från släktnamnet och efterforska släkthistorien. Vad finns där att utgå ifrån? En direkt avbildning av namnet, eller en heraldisk rebus som anspelar på det, kallas ”talande vapen”. Kanske ett roligt alternativ: tex om familjen Swan har med en svan i vapnet. Har släkten många bagare, jurister eller präster i sina led, då är kanske kringlor, lagböcker eller kors aktuella. Heter släkten något allmänt utbrett som Karlsson, Andersson eller Ibrahim så är det ingen anledning att misströsta! Ett släktvapen särskiljer Karlsson med eken på vapnet, från Karlsson med mörten. Släkten Ibrahim med gäddan och nätet på skölden, särskiljer från Ibrahim med fjärilen – bara fantasin sätter gränser!
En viktig sak att ha i åtanke är att släktvapen är tänkta att föras av kommande generationer. Då är kanske inte en symbol för vapentagarens personliga intresse för en obskyr hobby ett bra alternativ. Det allra bästa är att kontakta en heraldiker som kan vägleda en presumtiv vapentagare i processen.
Slutligen kan rapporteras att audiensen kretsade kring glädjen i att dela ett gemensamt intresse. Stefan bjöd Furst Frei på en heraldisk omvärldsspaning och informerade om frågor som är aktuella på fältet just nu.
Läs mer:
”Steg försteg mot en egen vapensköld” (Svenska Heraldiska Föreningen)
Här berättar Stefan mer om sitt vapen.
inspiration: Svenskt vapenregister med snart tusen, mestadels borgerliga, vapen
Vill du komma på audiens i kronhuset? Det är kostnadsfritt och du kan boka själv här.
